Jaha då satt man här igen, ska försöka skriva något vettigt men vet inte vad. Känner bara att jag måste skriva istället för att stå rakt upp och ner i ett försöka att skrika ut vad man känner. Kan ju verkar rätt märkligt om man bara gjorde det sådär helt plötsligt, rakt ut.
Det som har hänt under de här fyra månaderna som jag inte har skrivit någonting på är att jag har vart ett år som tumörfri! Känns riktigt bra faktiskt även fast oron ibland kan ta över och äta upp varenda del i min kropp så man knappt orkar lyfta sina egna ögonlock. Är det något man alltid måste leva med eller lär man sig att det alltid kommer vara en del av ens liv? Lite svårt för mig att sätta ord på dessa känslor men dem finns i alla fall alltid där. Varje gång när jag har mina kontroller, varje gång man ser sin äggstock och livmoder på ultraljud, försöka tolka läkarens blick när dem tittar på skärmen. Ibland när jag sitter där kan jag komma på mig själv att tänka på när jag fick första beskedet och hur det skulle kännas om jag fick något liknande besked igen. Första gången det hände så vart jag ledsen och rädd, den andra gången så vart jag så arg att jag kunde slå sönder min egna kropp om det nu ens skulle kunna gå.. Undrar hur det skulle kännas en tredje gång? Det är något som jag alltid förbereder mig på innan jag går in till läkaren. Och det är just det här som är ångest för mig men samtidigt när jag får så ont i magen att jag inte kan gå på grund av alla samanväxta vävnader i min lilla mage.
Nog om ångest!
Den 9 september ska jag göra ett cellprov, är rädd som en rädisa. Inte för att dem ska ta en liten del av mig och att det kommer göra ont utan mer för att gå runt och vänta på svar, det är det värsta som finns. Kopplar det direkt till när jag fick veta om jag hade cancer eller inte, om jag var tvungen att få cytostatikabehandling eller inte.
För att komma ihåg bara för mig själv är att min favorit läkare ska kontakta repoduktionscentrumet, får svar nästa vecka! Och att jag har fått alla mina jornaler som ska läsas igenom och göras en egen berättelse av! Hare bra så länge så hörs vi väl igen när man får ångest eller när något jobbigt händer haha.
