En krigares själ

När man nästan förlorar allt man har.

Mitt liv har vart som nästan vems liv som helst har jag tyckt även om det inte riktigt har vart så.. Men mitt liv tog en helt annan vändning den dagen jag fick veta att jag hade en 36*33 cm tumör i buken.
Livet blir snabbt väldigt dyrbart när man inser att man är sjuk.. Jag fick vänta ungefär 1 månad innan jag kunde opereras pga att min kropp behövde sprutor i låret en gång varje dag så att operationen inte skulle bli mer komplicerad än vad det redan skulle bli.
Under den här månaden, var allt för mig kaos men jag hade världens mest förstående pojkvän, världens bästa vänner och mina föräldrar som gjorde att jag på något sätt lyckades ta mig igenom helvetet tills den dagen operationen kom.
Jag opererades 25 juli 2013, två dagar efter min och min mammas födelsedag.
Dagen innan fick jag läggas in på sjukhuset för allt skulle vara i ordning, dom tömde min magsäck, rakade min mage, duschade hela kroppen och smörjde in mig. Jag skulle försöka sova men som vanligt när man är rädd, orolig och ledsen så blir det väldigt svårt att somna.
Fick reda på att jag skulle opereras vid 10.00 tiden, jag spydde, skrek och grät för jag trodde att jag aldrig mer skulle vakna upp igen. Min fina hjärta var där och mina föräldrar. Mathias fick följa med mig in när dom la upp mig på operations bordet, satte in alla nålar och sen somnade jag in med tårarna fällandes ner på mina kinder och Mathias hand i min.
Jag vaknade upp tillslut, efter många timmar och jag kände mig så lycklig, det var ju det jag var mest rädd för, att aldrig vakna igen.
Operationen hade gått bra och dom hade fått ut hela tumören, nu var det bara att jag hade ett sår från mitt bröst ända ner till musen.
Mitt hjärta slutade nästan slå efter all medecin jag hade fått eftersom operationen var som omfattande. Efter 8 timmar på uppvaket så fick jag äntligen träffa mina föräldrar och Mathias i omgångar och även om jag inte kommer ihåg så mycket så var jag fortfarande glad över att se dom.
Efter ungefär en vecka på sjukhuset så ville jag hem, jag kunde äntligen gå även om det bara va 10 steg, resten satt jag i rullstol, jag kunde kissa, jag spydde inte och jag kunde även äta lite.
Tiden på sjukhuset är väldigt dimmig och oklar, jag varvade spyorna med att hålla mamma i handen, titta på när Mathias sov i stolen brevid mig och att prata med mina vänner på vår älskade gruppchatt..
Jag kom i alla fall hem och försökte leva lite normalt men det var väldigt svårt när man knappt kan gå, inte föna ditt egna hår, inte kunna duscha utan att bli svimfärdig, inte kunna äta för att du mår illa. Hur du ens kan vara vaken är pga alla mediciner läkaren säger att du ska proppa i dig. I ungefär två månader försökte jag och min kropp tillsammans läka, det enda jag kunde tänka på var att jag skulle må bra igen hur lång tid det än tog. Mina dagar bestod av att träffa sjuksköterskor, läkare för lägga om mitt sår som behövdes läggas om nästan varje dag. När man mår såhär så är det lätt att man glömmer allt runt omkring sig och bara fokuserar på sig själv för det enda man vill är ju att må bra igen.
Mina vänner, Mathias och mina föräldrar var alltid där och stöttade mig och utan dom så vet jag inte hur jag skulle ha klarat av det här helt ärligt.
Jag fick tillbaka mitt provsvar och det visade sig att det inte var cancer men att det även kunde vara början till det. 15 - 30% chans att det skulle komma tillbaka. Jag förstod ingenting. Dom hade även plockat bort ena min äggstock eftersom tumören hade förstört den.
Men vadå, tänk om det kommer tillbaka? Tänk så utvecklas det till cancer? Tänk om jag måste ta bort min andra äggstock, då kommer jag ju aldrig kunna få mitt egna barn?
Ångest på hösta nivå.. Livet går ju liksom endå vidare, hur dåligt ditt besked än är. Man försöker börja leva igen, börjar skolan, börjar träna igen, träffa sina vänner och livet kommer ikapp än.
Ungefär 3 månader hann gå och så hände det igen, jag var tvungen att opereras och den här gången visste dom inte om den andra äggstocken hade vridit sig och fått syrebrist så att dom var tvungna att ta bort den. Panik.. och jag akut opererades. Allt gick bra och dom kunde behålla den. Var så jävla trött på sjukhuset så efter två dagar tvingade jag mig själv att gå hem även om jag skulle stannat längre.
Jag hann sova en natt med Mathias innan han skulle åka iväg och jobba i ett annat land i ungefär 3 månader.

Under hela den här tiden har jag nu förstått att jag har vart så arg och jag är fortfarande så jävla arg på allting, sjukdomar är orättvisa vem som än får dom. Arg på mig själv och allt som jag kommer i kontakt.
Det var egentligen inte för att berätta en liten del av mitt liv som jag valde att skriva här utan för att någonstans tappade jag bort mig själv.

När man genomgår sånna här grejer är det lätt att bara tänka på sig själv, det är inget fel med det eftersom det handlar ju om ens egna kropp. Men det är väldigt lätt att glömma bort hur sånt här även påverkar alla i ens närhet också.
Man tänker bara på sig själv och inte hur alla andra mår och man glömmer lätt att inte uppskatta all tiden ens nära lägger ner på än för att just DU ska må bra.
Jag har inte insätt det förens nu och nu var det försent. Att någon är snäll är lätt att ta för givet och jag tror att man lätt kan utnyttja det, speciellt om man är helt förstörd inombords. Du kan inte ta för givet att en människa alltid ska stanna vid din sida och jag tror att man måste klara sin egen kamp själv även om man har allt stöd i världen.
Så nu har jag valt att ta en resa inne i mitt huvud, i min kropp och själ. Förstå att man inte kan behandla dom man älskar mest hur som helst, det är ju oftast den man står närmast som måste ta all skit man inte orkar med själv. Att förlora någon man älskar är ju en sak men när man inte har uppskattat den personen och bara kastat skit är det en annan sak.
Att det tog så här lång tid för mig att inse det, kanske är fel av mig men i längden vet jag att det kommer bli bra.
Min resa börjar i alla fall här, att försöka hitta tillbaka till den tjejen jag förlorade någonstans när jag blev sjuk, att leva med ångest, läkarbesök, att sluta vara arg och försöka att inte vara så rädd för allting och att uppskatta alla fina människor runt omkring än.
Jag vet att det inte är slut än, men jag vill i alla fall försöka se positivt för det som är planerat för mig och min lilla kropp.