Jag är så glad! Jag var så nervös när jag såg att det var min läkare som ringde på displayen men han sa nästan direkt att han hade bra nyheter och att jag skulle äta tårta. Jag kan inte beskriva känslan men det känns sjukt skönt och som ett avslut på något sätt fast jag vet att det inte riktigt är det ännu. Kan verkligen inte förstå att det i maj har gått ett år sedan jag blev sjuk, det känns ju som igår när jag blev skickad till akuten på karolinska efter min undersökning på oxbacksklinken. Jag och mamma hade väntat i 4 timmar på specialisten, vi blev så hungriga när vi väntade och pratade om vad vi skulle äta när vi kom hem, vi fattade ju ingenting om vad som snart skulle ta tag i alla våras liv och dra oss ner i djupet. Herregud vad starka mina föräldrar har vart och fortfarande är, riktiga kämpar som har kämpat med mig i den här kampen, alltid stöttat mig när jag har vart rädd, stått ut när jag har skrikit på dom innan operationer, funnits där och hållt mina spypåsar, torkat mina tårar när jag har tyckt att livet vart orättvist, hjälpt mig att orka gå igen, suttit vid min sjukhussäng när det enda jag orkade var att sova. Kram på alla föräldrar som kämpar med sina sjuka barn, sida vid sida, varje dag, blir vi starkare!
Ska bli så skönt att slippa ta blodprov hela tiden för att veta mitt värde, vänta på brev hem för ny dosering, slippa svälja dom blåa tabletterna, slippa alarmet hela tiden, slippa dom där fula halsbandet, slippa komma ihåg att alltid ha på sig det där fula halsbandet, slippa blöda hela tiden, slippa tänka på vilka gönsaker man inte kan äta. Det enda jag kommer sakna är dom två fina sjuksköterskorna som alltid tog blodproven på mig.
Kommentera